Loading...
Maria Montessori var Italiens första kvinnliga läkare. I sitt arbete kom hon tidigt i kontakt med mentalt störda och socialt missgynnade barn. Hon blev snart övertygad om att barnens problem var av pedagogisk snarare än medicinsk art och att deras tillstånd kunde förbättras med intellektuell stimulans. Hon utvecklade successivt pedagogiska metoder för att hjälpa barnen, och lyckades över förväntan. Barnens intellektuella och känslomässiga utveckling var häpnadsväckande. Hon frågade sig då, om inte hennes idéer också skulle kunna fungera minst lika väl på helt friska barn.
Maria Montessori visste det varje förälder vet. Nämligen att barn är nyfikna, fulla av upptäckarglädje och ivriga att pröva på och lära nya saker.
Och precis som föräldrar världen över märkte hon att barnens intressen varierar med ålder och mognad. Dessutom observerade hon att intresseförändringar följer ett givet mönster, som är detsamma hos alla barn. Från det allra tidigaste intressena för viljan att äta själv, lära sig gå, prata o s v, till intresset för läsning, matematik, rymden, världen osv.
Hon fann att barn under sina olika mognadsstadier är speciellt mottagliga för olika slags kunskap. Och hon insåg därför det värdefulla i att ta tillvara intresseperioderna, som hon kallade “känsliga” eller “sensitiva” perioder.
Hon upptäckte att inlärning, som knyter an till ett barns eget utvecklingsstadium går lättare. Att man bäst tar tillvara barnets spontana lust för arbete, genom att låta dess eget intresse vara motiv nog för att söka kunskap. Att barn har en avundsvärd förmåga att koncentrera sig på en intressant uppgift. Och att barn, som vill lära något nytt, upprepar en övning om och om igen.
Med sina kunskaper och insikter om människans tidiga mognadsprocess, skapade hon förutsättningar för barn att utvecklas till harmoniska och självständiga vuxna. Frihet att välja aktivitet och möjlighet att arbeta ostört i egen takt blev två av de viktigaste förutsättningarna.
För att kunna möta barns behov av stimulans och aktivitet utvecklade Maria Montessori arbetsmateriel för alla tänkbara intresseriktningar och mognadsstadier. Materialet är inte det viktigaste i pedagogiken men det är en god hjälp på vägen.
I ett montessorirum finns materiel både för praktiska, intellektuella och sinnestränande övningar. Alltifrån skokräm och putstrasor till sinnrikt materiel, som tränar logiskt och matematiskt tänkande. Materiel som övar upp skrivförmåga, språk- och ordkänsla och grammatik. Men också saker som låter barnen träna syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Montessoris idé om inlärning handlar om att gå från det konkreta till det abstrakta. Matematikmaterialet t ex visar klart och tydligt hur och varför man mäter och räknar på ett visst sätt. När ett barn väl förstått matematikens uppbyggnad, är det dags att lämna materialet och lösa abstrakta problem utan hjälpmedel.
Så gott som allt intellektuellt materiel fyller flera funktioner. Samtidigt som man tränar matematiska storheter, övar man upp känslan för skillnaden mellan dem, och förmågan att handla och tänka praktiskt. De flesta materiel är också självrättande. Barnen får uppleva tillfredsställelsen att själva se att de lyckats med en uppgift.
Allt materiel finns bara i ett exemplar. Barnen har ansvar för att de olika sakerna inte skadas i onödan. Slit- och släng-tanken är bannlyst i en montessorigrupp. Barnen får lära sig att ta hänsyn till varandra. Är ett visst arbetsmateriel upptaget får man vänta på sin tur eller komma överens om att samarbeta. Allt materiel har sin särskilda plats i rummet. Den som använt ett materiel har ansvar för att det snyggt och prydligt hamnar på sin rätta plats igen.
“Hjälp mig att hjälpa mig själv” är en montessoritanke, som grundar sig på det faktum att ingen kan lära någon annan något. Varje individ behöver hjälp för att kunna lära sig, men själva inlärningen måste var och en klara på egen hand.
I en montessorigrupp är lärarens uppgift därför inte i första hand att förmedla kunskap. Snarare att observera barnen och att vara lyhörd och uppmärksam på varje barns utveckling. Och att ge den stimulans som svarar mot varje barns mognad och intresse.
Läraren berättar, beskriver, orienterar, klarlägger. Visar var kunskap finns att hämta och visar hur materielen ska användas för att ge meningsfull träning. Sedan gäller det att låta barnet arbeta självständigt med sin uppgift. All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling.
Kommer du på besök till en montessoriförskola kan du knappast låta bli att fascineras av den aktivitet som råder.Här får du se barn mellan 3-7 år som bakar, putsar skor, dukar bord eller ägnar sig åt andra praktiska sysselsättningar. Men här träffar du också barn, som med hjälp av pärlor i olika färger, träkuber och stavar sätter sig in i matematikens grunder. Kanske förvånar det dig att en 3-åring med största koncentration lägger pussel med världsdelarna som bitar. Eller att en 4-åring med största iver tränar sig i konsten att skriva. Och kanske tycker du att det är konstigt att en 5-åring pratar om trianglar, cirklar och parallellogram som det mest självklara ting.
Montessoriförskolan rymmer mängder av spännande saker. Genom lek och stimulans får barnen utlopp för sin fantasi och svar på sina många nyfikna frågor. Genom att inte i tid och otid hjälpa barnen, utan låta dem fritt experimentera, känna sig fram och öva inom olika områden, har man undanröjt alla de hinder, som vi vuxna normalt ställer i vägen för barnens naturliga utveckling. Så vad du ser i montessoriförskolan är helt enkelt prov på vad som händer, när man i rätt miljö och med rätt stimulans tar vara på barnens inneboende resurser. Du ser prov på att barn både vill och kan betydligt mer än vi vuxna tror. Och att barn måste få stimulans inom alla områden för att kunna utveckla hela sin personlighet.
Besöker du en montessoriklass på grundskolan möter du en miljö utan kateder och traditionella skolbänkar. Och utan fast schema. I stället finner du ett riktigt arbetsmateriel på hyllor i barnvänlig höjd och barn i olika åldrar som arbetar med något. Ensamma, två och två eller i grupp. Vid arbetsbord eller på golvet.
Precis som i förskolan väljer varje barn själv sin sysselsättning. Friheten att få handla självständigt, på eget initiativ, innebär att barnen ägnar sig åt sina uppgifter så länge de önskar. Ett barn kan koncentrera sig på ett ämne en hel dag eller vecka. Men friheten ställer också krav på att barnen tar del av ansvaret för att täcka in alla ämnesområden på terminens kursplan.
Friheten förutsätter självklart också att barnen tar hänsyn till kamraterna i sin omgivning. Montessoris frihet i fostran är inte detsamma som frihet från fostran. I en montessorigrupp känner barnen att de arbetar för sin egen skull – inte för lärarens. Känslan av att lyckas med ett jobb, som man själv valt, skapar naturlig arbetsglädje och uppmuntran.
När barn med liv och lust får ägna sig åt just det ämne, som för tillfället intresserar mest, blir disciplinproblemen små. Och när barnen får jobba i egen takt, minskar risken för konkurrens och tävlingsmentalitet.
Källa: Montessori Tidningen, nr. 3, 1994